I natt drömde jag att jag var i ett gigantiskt badhus och kom på avvägar på något sätt och hamnade i källarvåningen. Där fanns det fullt med folk från alla möjliga olika kulturer och de pratade en massa språk jag inte kunde förstå. Mer och mer folk dök upp och där stod jag mitt i allt. Plötsligt vänder sig en kille om mot mig. Det är en kille som heter Mircea och som jag senast träffade när vi gick i samma klass i nian för cirka 18 år sedan. "men herregud Linda, här ska du inte vara" säger han panikartat och sedan utbryter tumult och folk rusar mot utgångar. En massa militärsnubbar rusar samtidigt in och en av dem grabbar tag i mig och formligen kastar in mig i ett betongrum, stänger dörren och så säger det BOOM utan dess like. I detta rum finns två militärklädda män och det går snart upp för oss att det var en atombomb som sprängts och att vi klarade livhanken.
Enda vägen ut nu är underifrån genom sand, en liten glipa innan betongväggen möter marken. De två männen gräver sig med viss svårighet ut först och sen ska jag testa men blir fastnandes med huvudet ute och med sand runt mig och kroppen kvar i rummet. Jag får panik och kommer varken ut eller tillbaka in. Ingen hör mig ropa (alla är ju borta och männen har sedan länge försvunnit). Då dyker plötsligt min gamla vän Henrik M (som jag heller inte träffat på år och som idag är sjuksköterska) upp och han sätter sig på huk vid mitt huvud och vi börjar alldagligt diskutera varför region och kommun inte kan samarbeta bättre gällande äldres eventuella hemgång efter sjukhusvistelse. Där tog drömmen slut...
/Sigrunsdotter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar